Finns det något värre än att vara olyckligt kär? Jag kan inte komma på något just nu iaf. Åtminstone inte något jag själv fått erfara. (Krig, svält, våldtäkt och sånt spelar liksom i en helt annan liga, så det räknas inte just nu).

Alla har nog varit med om det nån gång? Alla har varit drabbade. Krossade. Drunknat i en bottenlös avgrund fylld med känslomässig sörja bestående av obesvarade frågor, mörker och tårar. Själv har jag bara drabbats ett par gånger. (Den ena gången var när jag gick i sjunde klass). Jag skyr olycklig kärlek som pest, så till den milda grad att jag hellre backar än riskerar att bli sårad.

Vågar aldrig satsa 100 % om mitt hjärtegull inte satsar minst det dubbla, utan bygger istället upp murar för att skydda mig själv. Fegt. Jag vet. Men jag har även haft förmånen att få uppleva äkta lycklig sprudlande kärlek. Flera gånger. Ibland känns det helt rätt och då vågar jag satsa. Och sen har det i och för sig alltid gått åt h-vete förr eller senare. Och det kan också göra fruktansvärt ont. Men jag ångrar inget utan är innerligt tacksam för den tid det varade. Och jag har inte gett upp hoppet. En dag, nån dag, kanske imorgon, eller om tio år, så kommer jag att träffa Mrs Right. Det vet jag.

Samtidigt i min närhet har jag en ung flicka,18 år,som har kärleksbekymmer.Det gör mig så ont att se henne ledsen och mitt hjärta vill nästan brista då jag hör hennes gråt.

Att ge råd känns inte rätt,däremot att lyssna och visa respekt för hennes känslor, även om jag i mitt inre snuddar vid tanken: Kära barn han är inte kär i dig längre.

Olycklig kärlek kan göra så förtvivlat ont,framtiden kan kännas totalt svart,det har jag egen erfarenhet av, men trots det svåra så kommer en dag en lättnad och till och med glädje.

Att tro detta mitt i sin kärlekssorg känns dessvärre omöjligt,så var det i alla fall för mig,men trots allt blev livet bra igen. I morgon ska jag bjuda den ledsna 18-åringen på pannkakor, kanske fel avmig men jag vet inte vad jag ska göra själv?! vill så gärna hjälpa till.

Varför allt detta svammel? Jo för att jag har snöat in på Adeles - “Rolling In The Deep”. Jag kan inte få nog av den låten. Den är underbar samtidigt som texten är vansinnigt sorglig, och hennes hennes röst är hjärtskärande. Det gör ont ända längst in i mitt pansarklädda stackars hjärta…

Finns en sak ni kan göra gott folk för att ni ska känna er bättre till mods... be till gud, be om att han ska hjälpa er att hitta den rätta för er, be om att det ska ta sin tid alltså inte hastas fram, be om att den heliga anden ska komma till er och ge er kraft att inte sukta så fort efter kärleken!  ha det så bra gott folk jag älskar er verkligen pusssss hejsvejs

 Det finns så mycket olycklig kärlek. Jag vet för ni skriver till mig om den hela tiden. Alla mejl och alla kommentarer med 'kärlek' i ämnesraden, jag läser och jag får ont i hjärtat över all olycklig kärlek som inte borde finnas. Alla ni underbara människor som inte borde behöva känna så. Men jag vet ju att det är oundvikligt. Jag har skrivit mycket om det. Jag vet ju hur det känns. När någon äter upp ditt hjärta. Och när du trots det ber om mer. Får en känsla av det ibland, kanske bara tankar eller så är det så att jag inte ser mitt egna bästa utan är i något behov av kärleken.

Olycklig kärlek är som vilket beroende som helst. Dina cigaretter eller ditt morgonkaffe. Din lunch eller din middag. Du vill inte vara utan den. Du kan inte vara utan den. Så orättvist att man ska behöva vara beroende av något som dödar en. Och sedan när man tagit all den där skiten och bara inte orkar ett andetag till. Det är då man måste slå till. Säga ifrån. Sluta upp. Det är den där millisekunden som du torkar en svartrandig kind och får den där känslan av att det är nog. Det är då du verkligen ska mena det.

Aldrig mer falla tillbaka. Aldrig mer titta tillbaka. Man måste inse sitt egna värde. Förstår ni hur underbara ni är och hur mycket ni är värda? Ni är värda allt. Inte att komma hem söndergråten när din kärlek flörtat med din bästa vän. Om något sånt händer måste ni vända och aldrig mer titta tillbaka. Jag lovar att det bara gör mer ont.

Man måste inse sitt eget värde.

"Jag älskar dig men jag älskar mig själv mer." Det är så viktigt att kunna älska sig själv för att älska andra. För det är då kärleken blir riktig och verklig, när man vet att det kommer vara ärlig kärlek. Det spelar ingen roll om du är 13 år eller 60 år. Olycklig kärlek kommer alltid att vara som tusen knivar i hjärtat. Olidligt. Ibland oundviklig. Men när det går, försök att inte gråta i onödan. Ni vet ju själva att det oftast inte är värt det.

Känner med er alla som går igenom detta och även jag som har varit med om de, så ska jag säga er att det bästa är att sätta en gräns funkar inte det så funkar inte något alls. Det lovar jag er! SÄG STOPP... NU RÄCKER DET!!! Jag kan lova med handen på bibeln att det är något jag skulle ha gjort förlänge sen så hade jag sluppit smärtan i bröstet!

puss älskar er alla ni är lika värdefulla allesammans      

Det första de flesta människor tänker på när de hör ordet kärlek är förälskelse - att man är kär i en person. Men kärlek är så mycket mer än så. Kärlek är helt fantastiskt. Kärlek är livet. Kärlek är en känsla som alla människor borde få uppleva. Både att älska och att bli älskad. För mig, är kärlek glädje. Välbehag. Vällust. Vänlighet. Godhet. Det är positivt. Det är underbart.

Men sen så finns ju motsatsen till kärlek också. Ni vet den där jobbiga känslan som man egentligen vill slippa - men ändå ofta känner. Ni vet, hat. Alla har vi någon gång hatat någon eller något. Du kanske har hatat någon som svikit dig, eller så kanske du hatar en maträtt. Det är normalt att hata.

Som ni märker så finns det olika sorters hat, precis som det finns olika sorters kärlek. Jag har valt att skriva om kärlek och hat för att allting här i världen egentligen beror på just dem två orden - om man tänker efter. Kärlek föder vänlighet - hat föder fientlighet. Vilket föredrar du - fientlighet eller vänlighet?

Det finns olika sorters kärlek. Man kanske älskar en parter. Då snackar man om förälskelse eller åtrå. Man kanske älskar sina barn eller syskon - och det är en annan sorts kärlek; som kallas kristlig kärlek. Man kan också älska sina husdjur eller ett icke levande objekt. Men oberoende på vilken sorts kärlek man känner så har dem en sak gemensamt. Och det som alla dem sorternas kärlek har gemensamt är att man mår bra av dem. Det jag säger är sant, faktiskt. Det är vetenskapligt bevisat att man mår bra av kärlek.

Det är inte hälsosamt att hata. Det sägs att hat förgör en. Precis så extremt är det inte, men man mår faktiskt illa av att hata. Jag kan stolt och ärligt säga att jag just nu inte hatar en enda människa på hela jorden. Jag kanske tycker illa om någon, men jag hatar inte.Men hat är naturligt. Alla hatar. Istället för att behöva skämmas för att hata så tycker jag att man ska acceptera hat så länge det inte blir för extremt. Omfamna det som en del av mänskligheten, och försöka förstå det bättre.

Det, är för mig, skillnaden mellan hat och kärlek. Nu så förväntar jag mig självklart inte att alla människor hela världen ska börja älska, eller ens gilla varandra, men för att någon förändring mot det positiva ska ske så måste man ju börja någon stans.

Så slutligen vill jag även säga att jag startar upp denna blogg igen på grund av att litet erbjudande har komit in så att ni alla film och musik älskare kommer älska min blogg för ni kommer kunna hitta all musik här vid denna blogg senare!   

Hej turken här igen!
Har inte skrivit på ett tag men har haft så mycket att göra! Nu iallafall till ämnet som jag har tänkt på en del:
Det där med att kämpa eller ge upp. Stanna eller gå. Det där med att veta vad som är rätt, att ensam i en tvåsamhet avgöra om just den här relationen ger mer energi än den tar, om den är värd ännu en sväng, ännu en satsning, ännu en risk att misslyckas och landa pladask med ansiktet mot gruset och inte orka resa sig igen.

Det finns de som ger upp för att de flyktigt funderat över om det är rätt och eftersom de ens tänker så kan det inte vara rätt för när det är rätt så bara vet man det och så gör de slut och lämnar allt utan chans till förbättring.

Det finns de som håller ut och kämpar för omgivningens skull, eller ekonomins, kanske för de svidande minnena av tiden då han ännu uppvaktade henne eller hon ännu stöttade honom eller de gjorde sin första resa till Thailand och inte kunde sluta kyssas där i tidvattenbrynet på Khao Lak.

Det finns också de som stannar av ren och skär panikångest inför tanken att leva ensamma.

Det pratas om att nittiotalisterna är de som ?tar kärnfamiljen tillbaka?, att de gifter sig eller planerar att gifta sig tidigt och prioriterar barn och familjebildning framför karriärhets och resedrömmar. Nittiotalisterna, de är som äldst drygt 20 år gamla och har rimligtvis vuxit upp under liknande omständigheter som vi. Nu är jag lite oklar över vilka jag menar med vi, men jag antar att jag tänker främst på folk i min ålder, tidiga/sena åttitalister.

Vi som är uppvuxna med, marinerade i, lyxproblemet VALMÖJLIGHETER. Allt är möjligt, du kan om du vill, du kan plugga till vad du vill men glöm för guds skull inte att backpacka lite i Asien först. Och gud förbjude att du skulle ?nöja dig? i en relation och gå miste om de där tusen åter. Är det inte så, att den där pressen som lätt uppstår när man har för många valmöjligheter också smittar av sig på hur folk väljer sina relationer? Som att någon slags självvalt Sex and the city-liv skulle väga tyngre, och bättre spegla den unga självständiga människan, en karriärist med minst åtta varmhållna dejter i telefonboken? Eller att ett förhållande måste vara ?perfekt? på alla nivåer för att det ska vara ?värt det??

Jag vet inte, jag fattar faktiskt inte heller. Jag vet inte om det är ute att ?nöja sig?. Men vad säger ni, finns det ens något allmängiltigt förhållningssätt? När är det läge att kämpa och hur vet man om det är dags att ge upp och gå vidare? Det var allt för mig ha det bäst!

God bless you al hälsningar turken

Heeeeej Turken hära kände att jag behövde skriva av mig lite!

Ämnet är vad folk förändras på alla år som går även jag..

Vad mycket som händer egentligen på ett år. Man kan känna att ett år går snabbt men inte förrän man stannar och känner efter förstår man vad tid som har flytt och är nu är så annorlunda.

Folk runtomkring en förändras(?), vissa till det bättre och andra till de sämre. Jag försöker alltid vara ödmjuk, problemet med mig är att jag har den senaste tiden haft alldeles för stor tillit till folk. Dvs, tills jag upptäcker att det inte är ömsesidigt. De människor jag bryr mig om och tycker om kommer jag alltid finnas där för.

Så funkar jag. Jag antar att vi alla är olika. Vissa saker är helt enkelt inte värda att kämpa för.
Och kalla mig inte känslokall för det är det sista jag är. Jag delar bara mina känslor me dem som är värda det.

Det känns som om förändringarna går liite för fort nu. Jag behöver stanna upp och tänka ibland, ta in vad som har förändrats. Men det hinner jag inte, och det leder till irritation. JAG vill har förändring NU. Just nu är jag inte den jag vill vara, jag gör inte det jag vill, lever inte så jag vill leva.

J A G   B E H Ö V E R   E N   P A U S.  Från det liv jag lever just nu, jag vill göra nya saker, men jag gör det inte. Dags att släppa på spärren och börja göra lite mer av det jag verklige VILL göra?

Men sen att vi människor förändras...

...men glömmer ibland att tala om det för varandra...detta tror jag kan vara en stor anledning till att så många separerar idag. Man sitter kanske där i en relation efter 10-20 år och undrar plöstligt "vem" den andre är...man har helt enkelt utvecklats olika i livet och glömt bort att kommunicera med varandra....jag har hört många sådana slut på äktenskapet i min omvärld senaste åren.

ALLA FÖRÄNDRAS...för ser jag på mig själv idag - och för 8 år sen - så har det hänt väldigt mycket och jag tror att man utvecklas hela livet... 

Skillnaden är idag att jag är mer medveten om mina svagheter och styrkor...jag vet mycket mer vad jag söker i en relation...och vad jag söker för "kärlek"....MEN det är klart jag vet kanske ännu inte vem - ELLER hur var det nu..KANSKE vet jag det!!??...Hmmm...

Ja just det "HEMLIS"..hihi

Oavsett så tror jag att alla och allt kan förändras om man vill (och då menar jag till det mer positiva Jag försökerdärför  alltid bemöta människor med "goda" ögon - inte döma någon - utan jag vill lära känna och se vad den personen har för POSITIVA sidor. De negativa finns där ändå....så är det bara! Människor kan förändras - men jag tror bara att man kan bara förändra sitt eget beteende inte någon annans.

DET VAR ALLT FÖR MIG! HA DET BÄST. GOD BLESS YOU ALL!!!

Det gör inget om du är emot alla lyckliga par i hela världen och är deppig, var det då! var det hur länge du vill. Tillslut går du vidare på ditt sätt och du är starkare då och lärd. Det finns ingen genväg eller goda råd. Du känner smärta och är ledsen och arg så är det bara acceptera det för du vet inte hur länge du kommer känna så. Det är en process liksom stressa dig inte ur det men stanna inte heller kvar för länge. Men jag tror på att alla lämnar och går vidare på sitt sätt när dem är klara.

Vill iallfall säga att nu tycker jag att kärlek är något jätte fint. Man behöver kärlek för att överleva. Vill även tillägga att detta handlar mer om kärlek till sin partner sen finns det ju kärlek till vänner och familj också glöm inte det  

Turken hära igen!

har haft en tuff vecka ändå, trodde den var bra till idag när jag får veta att mitt gamla jobb vägrar ge mig lön jag blir tokig må jag säga men som sagt till skillnad från dom andra har jag större makter bakom mig som gör att jag håller mig lugn på ett bra sätt!

Nu till ämnet för idag:

Visst är det lätt att säga “Jag älskar dig” ? Men hur många säger det och verkligen menar det, alltså ända in i hjärtat? Jag säger det inte ofta men när jag gör det så menar jag det. För mig är inte de orden de viktiga utan att man visar att man faktiskt gör det också. Att man respekterar den andre, att man finns där när den andre verkligen behöver en, att man alltid står vid den andres sida på gott och på ont. Inte bara när livet leker utan även när det är helt åt helvete. Även om det kostar en själv något. När man är beredd att offra något för egen del för att den andre behöver en.

För mig har den där meningen “Jag älskar dig” tappat lite av sin betydelse. Det är ord som vem fan som helst kan säga, lika lätt som man kan säga “dra åt helvete” eller “ät upp maten”. Jag älskar dig hör ju samman lite med giftermålets “ i nöd och lust”. Älskar man någon så gör man det även i dåliga tider. Inte bara när man har gott ställt, livet är en fest och allt känns kul. Då gör man det även om pengarna tar slut, om den ene blir sjuk eller vad det nu må vara som kan dra ner en på botten. Älskar man någon så är man beredd att offra en del av sig själv den dagen den andre behöver det. 

En som verkligen visat att han förstår ordens innebörd är Chris Medina. Han var tillsammans med sin flickvän Juliana Ramos. De var förlovade och skulle gifta sig. Men två månader innan de skulle gifta sig så är Juliana med i en svår bilolycka som resulterar i mycket svåra hjärnskador.

I sex veckor ligger hon nedsövd och man vet inte om hon kommer att överleva. Men Juliana vaknar upp och Chris finns vid hennes sida tillsammans med övriga i familjen.

Hennes utseende har förändrats. Ansiktet är förvridet, hennes ena öga går inte att öppna. Hon kan inte prata eller gå . Chris är en av vårdarna som tar hand om henne. Han hjälper henne med allt och han tränar med henne. Hans mål är att de ändå ska gifta sig. Han säger att han fortfarande tycker hon är vacker, det bekommer honom inte att hon sitter i rullstol. Det gör ingenting att hon har svårt att prata.

Många tror att detta är ett sätt för Chris att få lite uppmärksamhet för sin person, något som ska gynna hans musikkarriär. Det har nu gått snart tre år sedan olyckan. Chris och Juliana håller fortfarande ihop.

Detta är KÄRLEK på hög nivå. En som man vet kommer finnas för en oavsett vad som händer. Som man vet att kärleken inte bara är ord som sägs utan att den verkligen finns där i nöd och lust, i sjukdom och hälsa, oavsett om du blir rik eller fattig. Jag skulle tro att det är få som hittar den kärleken direkt, man får nog göras några försök innan man lärt sig av misstagen, innan man lärt sig se mönstren och skillnaden på “jag-älskar-dig-så-länge-du-har-pengar-skönhet-och-är-frisk” och “jag-älskar-dig-även-fast-du-är-utan-pengar-och-trots-att-du-är-sjuk-och-även-om-din-fysiska-skönhet-falnat-en-aning”. Fast å andra sidan så kan ju jag se det som att ingen tagit mig för min stora rikedom eller för min otroliga skönhet i alla fall, så lite äkta kärlek har det nog funnits i mina förhållanden.

Men att ca 50% av alla gifta skiljer sig säger ju en del om hur mycket “Jag älskar dig” betyder egentligen. Kanske folk skulle börja säga “Jag älskar dig just nu, men får vi problem så gör jag det inte längre” istället. Här är låten han sjunger om just det som händer!!

HEeeeej turken här igen!

Jag har nog aldrig känt mig så härstark förut och speciellt när snackisen på lo är hur snygg jag verkligen är och efter street misson i helgen då jag står och pratar med bernt så kommer det fram en tjej och kille som va lite sådära fulla och säger du är skitsnygg 5 gånger, så folk började dividera om allt möjligt fall jag mutar människor för att dom ska säga så......

men nu till ämnet för dagen hur vi människor förändras så pass mycket att vi inte själv märker av det!

Folk förändras, det gör vi hela tiden. När jag menar "vi" så menar jag vi alla. För genom att man växer upp så blir man äldre oftast mer inteilligentare och mer "vuxen", klart man förändras då. Men jag som person hatar när man har en vän som förändrats på grund av att den påverkas av andra människor.

Jag har och har haft flera vänner som har varit mig så sjukt nära men som idag känns helt främmande. Varför? Jo för att både jag och de har förändrats och glidit/växt ifrån varandra. Det är en sak, då har man helt enkelt mognat ifrån varandra. Men jag har en hel del vänner som umgås med fel umgänge, det har även jag gjort.

Som har gått från att ha varit som mina själbröder och systrar till att ha börjat med en massa skit, blivit falska och att de går runt och tror sig.

Men det som sårar mig så otroligt är att en person kan förändras så mycket på grund av materia. Och då menar jag alkohol, tjejer, killar, andra vänner osv. Det kan förändra en person TOTALT, det är det som gör mig så förbannad. Då växer inte två kompisar ifrån varandra. Utan någon av dem tvingas se på när ens vän bara försvinner mer och mer. Det är hemskt, men vet ni vad det hemskaste är?

Att man inte kan göra någonting åt det. Inte förrän den personen inser det SJÄLV och själv tar tag i saken. Så länge den personen inte har någon vilja så kommer aldrig någon förändring ske. Det kommer inte hända något fastän 1000 personer hjälper den, fastän den får hjälp. Man måste själv försöka och känna VILJAN. När man gör det, då kan man göra nästan vad som helst.

Jag vet att om vissa av mina vänner bara hade kämpat så hade de fått tillbaka sina gamla liv, men det gör de inte. De har gett upp för att de inte tror de funkar. Man ser barra livsglädjen gå ut ur dem mer om mer för varje dag som går. Jag kämpade, jag gjorde dumma saker. Jag rymde hemifrån. Jag svek familjen och vänner men framför allt mig själv. Men vet ni? En dag bestämde jag mig för att jag inte ville sluta upp som vissa av mina vänner gjort. Kolla på mig idag, VISST jag gör FEL, jag provar nya saker och tar nya steg i livet. Men nu vet jag i alla fall konsekvenserna och jag är starkare än någonsin.

Idag så är jag en sådan mycket starkare människa och vet ni vad det beror på? Det beror inte på att jag fått någon hjälp, för det fick jag inte. Utan för att JAG tog STEGET och jag hade VILJAN själv och för att JAG ville RÄTTA upp MITT EGET LIV! Ni där ute som kämpar för någon vän som har det svårt måste backa. Jag KÄMPADE/KÄMPAR som FAN för en vän, men jag ser ingen förbättring, det spelar ingen roll vad jag säger i slutändan. Visst personen tar åt sig och säger "Ja, jag ska bättra mig". Men jag VET att det är tomma ord som BARA kommer förbli sanna om jag själv får se att personen förändras med egna ögon. Men för gudsskull älskade bloggläsare, sluta aldrig kämpa. Livet är svårt men vi människor kommer klara oss genom detta, med styrkan och viljan klarar vi allt. Jag lovar! bless you all!!!