Finns det något värre än att vara olyckligt kär? Jag kan inte komma på något just nu iaf. Åtminstone inte något jag själv fått erfara. (Krig, svält, våldtäkt och sånt spelar liksom i en helt annan liga, så det räknas inte just nu).

Alla har nog varit med om det nån gång? Alla har varit drabbade. Krossade. Drunknat i en bottenlös avgrund fylld med känslomässig sörja bestående av obesvarade frågor, mörker och tårar. Själv har jag bara drabbats ett par gånger. (Den ena gången var när jag gick i sjunde klass). Jag skyr olycklig kärlek som pest, så till den milda grad att jag hellre backar än riskerar att bli sårad.

Vågar aldrig satsa 100 % om mitt hjärtegull inte satsar minst det dubbla, utan bygger istället upp murar för att skydda mig själv. Fegt. Jag vet. Men jag har även haft förmånen att få uppleva äkta lycklig sprudlande kärlek. Flera gånger. Ibland känns det helt rätt och då vågar jag satsa. Och sen har det i och för sig alltid gått åt h-vete förr eller senare. Och det kan också göra fruktansvärt ont. Men jag ångrar inget utan är innerligt tacksam för den tid det varade. Och jag har inte gett upp hoppet. En dag, nån dag, kanske imorgon, eller om tio år, så kommer jag att träffa Mrs Right. Det vet jag.

Samtidigt i min närhet har jag en ung flicka,18 år,som har kärleksbekymmer.Det gör mig så ont att se henne ledsen och mitt hjärta vill nästan brista då jag hör hennes gråt.

Att ge råd känns inte rätt,däremot att lyssna och visa respekt för hennes känslor, även om jag i mitt inre snuddar vid tanken: Kära barn han är inte kär i dig längre.

Olycklig kärlek kan göra så förtvivlat ont,framtiden kan kännas totalt svart,det har jag egen erfarenhet av, men trots det svåra så kommer en dag en lättnad och till och med glädje.

Att tro detta mitt i sin kärlekssorg känns dessvärre omöjligt,så var det i alla fall för mig,men trots allt blev livet bra igen. I morgon ska jag bjuda den ledsna 18-åringen på pannkakor, kanske fel avmig men jag vet inte vad jag ska göra själv?! vill så gärna hjälpa till.

Varför allt detta svammel? Jo för att jag har snöat in på Adeles - “Rolling In The Deep”. Jag kan inte få nog av den låten. Den är underbar samtidigt som texten är vansinnigt sorglig, och hennes hennes röst är hjärtskärande. Det gör ont ända längst in i mitt pansarklädda stackars hjärta…

Finns en sak ni kan göra gott folk för att ni ska känna er bättre till mods... be till gud, be om att han ska hjälpa er att hitta den rätta för er, be om att det ska ta sin tid alltså inte hastas fram, be om att den heliga anden ska komma till er och ge er kraft att inte sukta så fort efter kärleken!  ha det så bra gott folk jag älskar er verkligen pusssss hejsvejs

 Det finns så mycket olycklig kärlek. Jag vet för ni skriver till mig om den hela tiden. Alla mejl och alla kommentarer med 'kärlek' i ämnesraden, jag läser och jag får ont i hjärtat över all olycklig kärlek som inte borde finnas. Alla ni underbara människor som inte borde behöva känna så. Men jag vet ju att det är oundvikligt. Jag har skrivit mycket om det. Jag vet ju hur det känns. När någon äter upp ditt hjärta. Och när du trots det ber om mer. Får en känsla av det ibland, kanske bara tankar eller så är det så att jag inte ser mitt egna bästa utan är i något behov av kärleken.

Olycklig kärlek är som vilket beroende som helst. Dina cigaretter eller ditt morgonkaffe. Din lunch eller din middag. Du vill inte vara utan den. Du kan inte vara utan den. Så orättvist att man ska behöva vara beroende av något som dödar en. Och sedan när man tagit all den där skiten och bara inte orkar ett andetag till. Det är då man måste slå till. Säga ifrån. Sluta upp. Det är den där millisekunden som du torkar en svartrandig kind och får den där känslan av att det är nog. Det är då du verkligen ska mena det.

Aldrig mer falla tillbaka. Aldrig mer titta tillbaka. Man måste inse sitt egna värde. Förstår ni hur underbara ni är och hur mycket ni är värda? Ni är värda allt. Inte att komma hem söndergråten när din kärlek flörtat med din bästa vän. Om något sånt händer måste ni vända och aldrig mer titta tillbaka. Jag lovar att det bara gör mer ont.

Man måste inse sitt eget värde.

"Jag älskar dig men jag älskar mig själv mer." Det är så viktigt att kunna älska sig själv för att älska andra. För det är då kärleken blir riktig och verklig, när man vet att det kommer vara ärlig kärlek. Det spelar ingen roll om du är 13 år eller 60 år. Olycklig kärlek kommer alltid att vara som tusen knivar i hjärtat. Olidligt. Ibland oundviklig. Men när det går, försök att inte gråta i onödan. Ni vet ju själva att det oftast inte är värt det.

Känner med er alla som går igenom detta och även jag som har varit med om de, så ska jag säga er att det bästa är att sätta en gräns funkar inte det så funkar inte något alls. Det lovar jag er! SÄG STOPP... NU RÄCKER DET!!! Jag kan lova med handen på bibeln att det är något jag skulle ha gjort förlänge sen så hade jag sluppit smärtan i bröstet!

puss älskar er alla ni är lika värdefulla allesammans